Inte ska ni ha någon strömming inte...

I min norrländska barndom, där pratglada säljare och predikanter sågs med samma  misstänksamhet, fanns det en fiskare som åkte runt med nyupptagen strömming i skuffen på sin gamla Opel.  Bland strävsamma och blygsamma karaktärer i bygden stack han ut som näst intill självutplånande.

Jag tror aldrig han knackade. Helt plötsligt stod han bara i kökets dörrglugg och sa tyst:

– Inte ska ni ha någon strömming inte…

Och lika plötsligt vände han på klacken och gick. För det mesta sprang min mor ikapp honom och köpte ett par kilo.

Nu, långt i efterhand, inser jag vilket säljgeni han förmodligen var. Inget skroderande, inget bullrigt säljprat. Inget bredbent parkerande vid köksbordet med outtalad önskan om kaffe.

Han hade färsk strömming. Och det kändes som en ynnest att få köpa, innan han hann starta bilen.   

Jag är heller inte säljartypen och jag hoppas ”strömmingsmetoden” håller än, att kvalitet säljer sig själv. Det kommer att visa sig i mitt nya liv som egen företagare, efter nästan ett helt liv som anställd. Och jag lovar att återkomma då och då och berätta hur det går.