lördag 21 juli 2018

Äntligen är semestern slut!


Det ska bli skönt att börja jobba igen på måndag!
Sommaren 2018 hade alla möjligheter att bli ihågkommen som den perfekta sommaren med lite småprojekt i stugan, fiske, bad, långa kvällar, utflykter och ännu fler bad.
Sedan kom den där undergångskänslan krypande, ett grundackord stämt i moll trots den skinande solen. Skulle det inte bli regn någon gång? Inte ens i Lappland kom undan. Sällan, eller aldrig, har det annars svala och sommarsnöiga Stekenjokk varit så ökenartat torr som i år. Lappland klär inte i Greklandsvärme.
Ungefär då hade bränderna börjat härja okontrollerbart och på hemväg kryssade vi genom södra Norrland för att undvika de värsta katastrofområdena. 
Trots de sköna sommarminnena är det den växande insikten om allas vår skörhet som etsat sig fast. Jag lider med torkans och brändernas alla offer. Och jag har faktiskt ingen lust att vara ledig längre.
Jag har ingen hjälteroll att spela – den här sommarens katastrofer har trots allt visat att vi har gott om hjältar när de verkligen behövs – men jag vill börja jobba igen och rätta in mig i ledet bland alla andra. Dra mitt lilla strå till den gemensamma stacken. 
Den känslan har jag aldrig haft den sista semesterhelgen. Jag tror och hoppas att fler känner likadant.