Det fanns en tid – inte allt för avlägsen – då det pekades
bildningsfinger mot de som pratade dialekt. Nu är jag är inte speciellt
anpasslig av mig, men det är förstås mänskligt att slipa lite på olikheterna för
att försöka höra till. Ändå tog det många år innan jag, med min agrara uppväxt,
förstod att ”lägda” var en tydlig markör för inte bara det norrländska ursprunget
utan även min klasstillhörighet.
Det egna språket och dialekten är som en väl insutten och
bekväm läsfåtölj. Att tvingas byta språk är verkligen att tvingas lämna sin
komfortzon. Men – som alla vet som varit på någon enda kick off de senaste tio
åren – det är utanför komfortzonen som vi utvecklas, överraskar och högpresterar.
Där är jag nu, lite utanför komfortzonen. Intervjuer på
engelska för Örebro universitet med tre forskare. Om sina respektive specialområden:
följderna av olika genvariationer i immunförsvaret, nya metoder för att
analysera miljögifter samt nästa generation artificiell intelligens.
One down, two to go. Och faktiskt, det är utvecklande.
Roligt och intressant dessutom.
Men eftersom jag just nu befinner mig i min barndoms Nordingrå
kan jag, när jag vill, kliva rakt in i den gamla trygga komfortzonen. Behöver
bara åka till affär´n. Har man tur kan man exempelvis få höra lokala
väderobservationer och tvärsäkra – visserligen helt ovetenskapliga – slutsatser.
– Lika länje sôm bäcka skväla före våffeldan, se är e
tellfrôsett ätte.
Så ere!
SvaraRadera