Inte ska ni ha någon strömming inte, del 2

Det var det här med strömmingen (se det första inlägget)…

En månad har gått och även om jag är hyfsat erfaren, så kan jag trä en rad nya och intressanta upplevelser som på ett pärlband. Bara en sådan sak som känslan att skriva en faktura, efter ett långt liv som adressat.

Och så är det den här grejen med att sälja. Jag har fått känslan av att det är som att  spela powerplay i ishockey, ett målsnitt på 20 procent är väldigt bra. Jag har ett snitt på 50 procent – men två försök gör statistiken minst sagt osäker. Här är två korta ”matchreferat”.

Försök ett: En oväntat aggressiv inledning med ett mejl där jag pekar på bristerna med den tänkta kundens hemsida. Får ett bokat möte med vändande mejl. Målchans! Men tyvärr, stolpe ut. Den tänkta kunden är tämligen ointresserad. Var nog mest nyfiken. Mötet avrundas med att jag får en give away i form av liten ficklampa som nyckelring. Snöpligt.

Försök två: En kontakt under försommaren resulterar plötsligt i ett möte. Ett bra möte! De behöver precis det jag kan och erbjuder. Ett vackert Sedin-mål mot ett obefintligt försvar, om man säger så.

Eller, inget ackorderande om strömmingens kvalitet och behovet av fisk på matbordet.

In och ut ur språkets komfortzon

Det fanns en tid – inte allt för avlägsen – då det pekades bildningsfinger mot de som pratade dialekt. Nu är jag är inte speciellt anpasslig av mig, men det är förstås mänskligt att slipa lite på olikheterna för att försöka höra till. Ändå tog det många år innan jag, med min agrara uppväxt, förstod att ”lägda” var en tydlig markör för inte bara det norrländska ursprunget utan även min klasstillhörighet.

Det egna språket och dialekten är som en väl insutten och bekväm läsfåtölj. Att tvingas byta språk är verkligen att tvingas lämna sin komfortzon. Men – som alla vet som varit på någon enda kick off de senaste tio åren – det är utanför komfortzonen som vi utvecklas, överraskar och högpresterar.

Där är jag nu, lite utanför komfortzonen. Intervjuer på engelska för Örebro universitet med tre forskare. Om sina respektive specialområden: följderna av olika genvariationer i immunförsvaret, nya metoder för att analysera miljögifter samt nästa generation artificiell intelligens.

One down, two to go. Och faktiskt, det är utvecklande. Roligt och intressant dessutom.

Men eftersom jag just nu befinner mig i min barndoms Nordingrå kan jag, när jag vill, kliva rakt in i den gamla trygga komfortzonen. Behöver bara åka till affär´n. Har man tur kan man exempelvis få höra lokala väderobservationer och tvärsäkra – visserligen helt ovetenskapliga – slutsatser.

– Lika länje sôm bäcka skväla före våffeldan, se är e tellfrôsett ätte.

Välkomna - men en i taget

Ni vet dom stora byråerna som lite skönt och charmigt nonchalant brukar avsluta sin presentation på webben med något i stil med ”å har ni vägarna förbi, kika in på en fika så kan vi krama om varandra”.

Besökare är förstås välkomna till mig också, men en i taget blir nog bäst. Jag har nu ett eget kontor, en (1) besöksstol och en whiteboard för dem som gillar att illustrera sina tankar. Samt tillgång till ett litet pentry med vattenkokare och pulverkaffe. Centralt som tusan, Nygatan 16B i Örebro, en trappa upp.

Så kom förbi vettja! Det är dessutom tämligen riskfritt, jag har inte lärt mig sälja så bra än.