En svacka i uppdragen – och en lätt förkylning – gör att jag
halvt omedvetet googlar mitt namn. Det är så dumt! Jag minns ju fortfarande
resultatet från förra sökningen: min FB-sida (så banalt!) ligger jämte en
artikel på Wikipedia om den ”riktige” Gunnar Sundell. Det är så det känns.
Kommer ni ihåg Mini-Me, karaktären i Austin Powers-filmerna
som är en åttondedel så stor som Dr. Evil? Jag har en Big-Me, det är inte lika
roligt.
Min namne var redaktionschef och ansvarig utgivare på
Stockholms-Tidningen. Jag var bara kommunreporter på samma tidning när den
startades om på 80-talet. Han satt i styrelsen för TT, jag satt på TT:s
redaktion i Göteborg. Han specialiserade sig på Fredrika Bremer och skrev två initierade
böcker om henne, jag har skrivit en bok – om revykungen Hjalmar.
Nåja, numera kan man ju skapa sin egen levnadsbana på
Wikipedia. Det fina med Wikipedia är ju att det är ett uppslagsverk som är
öppet för alla frivilliga bidragsgivare.
Det är väl också dess svaghet, kan tilläggas – det är svårt
med källkritik när man själv är källan. Å andra sidan, vem kan veta mer om just
mig än jag själv? Och har samma genuint grundmurade intresse?
Jag har börjat knacka på ett utkast till Wikipedia för att
balansera upp Big-Me något.
”Gunnar Sundell föddes
i Nordingrå, Ångermanland, 1957. Redan som sexåring överraskade han omgivningen
med kreativa lösningar på svåra problemställningar. Alla uttrycksätt var ännu
inte finkalibrerade, men i färg och form fanns redan då en mognad och samtidigt
en alldeles egen fantasieggande begreppsvärld.”
Ja, det var alltså mognadstestet inför första klass. Jag
målade en mångfärgad morot som – det minns jag tydligt – fick mycket beröm.
För Gunnar Sundell var
det helt problemfritt att kombinera studier i hög takt – studentexamen med
högsta betyg togs vid 15 års ålder – med en mycket framgångsrik idrottskarriär.
Han tog på fem år sin moderklubb i fotboll, Nordingrå SK, från division fem
södra Ångermanland till Allsvenskan. Detta inspirerade Bo Widerberg till filmen
”Fimpen” några år senare.
Här kan mitt minne svikta en aning, men det är så jag minns
det.
Och minns jag rätt var mitt tidiga vuxenliv riktigt
turbulent. Det här kan bli bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar