torsdag 1 december 2016

Big-Me och jag


En svacka i uppdragen – och en lätt förkylning – gör att jag halvt omedvetet googlar mitt namn. Det är så dumt! Jag minns ju fortfarande resultatet från förra sökningen: min FB-sida (så banalt!) ligger jämte en artikel på Wikipedia om den ”riktige” Gunnar Sundell. Det är så det känns.
Kommer ni ihåg Mini-Me, karaktären i Austin Powers-filmerna som är en åttondedel så stor som Dr. Evil? Jag har en Big-Me, det är inte lika roligt.
Min namne var redaktionschef och ansvarig utgivare på Stockholms-Tidningen. Jag var bara kommunreporter på samma tidning när den startades om på 80-talet. Han satt i styrelsen för TT, jag satt på TT:s redaktion i Göteborg. Han specialiserade sig på Fredrika Bremer och skrev två initierade böcker om henne, jag har skrivit en bok – om revykungen Hjalmar.

Nåja, numera kan man ju skapa sin egen levnadsbana på Wikipedia. Det fina med Wikipedia är ju att det är ett uppslagsverk som är öppet för alla frivilliga bidragsgivare.
Det är väl också dess svaghet, kan tilläggas – det är svårt med källkritik när man själv är källan. Å andra sidan, vem kan veta mer om just mig än jag själv? Och har samma genuint grundmurade intresse?
Jag har börjat knacka på ett utkast till Wikipedia för att balansera upp Big-Me något.
”Gunnar Sundell föddes i Nordingrå, Ångermanland, 1957. Redan som sexåring överraskade han omgivningen med kreativa lösningar på svåra problemställningar. Alla uttrycksätt var ännu inte finkalibrerade, men i färg och form fanns redan då en mognad och samtidigt en alldeles egen fantasieggande begreppsvärld.”
Ja, det var alltså mognadstestet inför första klass. Jag målade en mångfärgad morot som – det minns jag tydligt – fick mycket beröm.
För Gunnar Sundell var det helt problemfritt att kombinera studier i hög takt – studentexamen med högsta betyg togs vid 15 års ålder – med en mycket framgångsrik idrottskarriär. Han tog på fem år sin moderklubb i fotboll, Nordingrå SK, från division fem södra Ångermanland till Allsvenskan. Detta inspirerade Bo Widerberg till filmen ”Fimpen” några år senare.
Här kan mitt minne svikta en aning, men det är så jag minns det.
Och minns jag rätt var mitt tidiga vuxenliv riktigt turbulent. Det här kan bli bra!
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar