I dag kom den, 2016 års nyordslista från Institutet för
språk och folkminnen (www.sprakochfolkminnen.se).
En del ord är både smarta och roliga. Som ”ekodukt”, en bro
som håller ihop ekosystemen på ömse sidor om en väg. Eller ”pappafeminist”, män
som anammar feministiska ideal efter att ha blivit pappa till en flicka.
Men många ord är bara en smula fantasilösa svenska
översättningar som ”fomo” (fear of missing out) för de krakar som blir
handlingsförlamade av tanken att missa något roligt och intressant samt det
försvenskade ”grindsamhälle” för gated community.
Här finns också ett gäng tidstypiska ord, vars livslängd är
tveksam, som ”Dylanmannen”, ”trumpism” och ”pokemad”, det senare för dom som
går ut och spelar Pokémon Go.
Jag kan förstå fascinationen över att vårt språk lever och
utvecklas. Det är förstås ett hälsotecken. Men jag anar något annat tidstypiskt
med det nästan överdrivna intresset för nyord, rädslan över att inte hänga med.
Att stå där med halvöppen mun och inte begripa.
Tänk om vi istället skulle vara lika rädda för att
glömma bort de ord vi redan har? Den oron är nog mer befogad, tror jag.
Därför skulle jag vilja slå ett slag för gammelorden, de
vackra och uttrycksfulla orden som slipats till under århundraden av
användning.
Ordkonnässören kan exempelvis uppleva njutningen av att
kalla någon, som förtjänar det, för ”abderitisk”, vilket är ett betydligt
vackrare ord för att vara enfaldig.
De mindre extremt lagda kan börja med ord som fortfarande
lever, om än lite grand i skuggan av nyorden. Smaka exempelvis på ord som
”alldenstund”, ”apparans”, ”amper” eller ”aversion”. Och det finns så många
fler! Som ni ser börjar alla mina exempel på bokstaven a, på sajten www.braord.se finns en hel drös gamla fina och
kärnfulla ord. Färdiga att tas i bruk igen.
Ja, jag är inte beredd att gå så långt som gamle finansministern
Gunnar Sträng som sa: "Jag använder inte utrikiska ord när det
finns adekvat svenskt vokabulär"
Men blanda gärna gammelorden med nyorden, det kan bli
riktigt fint!
