Så fel jag hade

Drygt ett halvår in i det nya livet som egenföretagare har jag gjort flera upptäckter. Både om mig själv och om verkligheten vid sidan om den relativa tryggheten som anställd.

Kanske är den viktigaste upptäckten att den största lyckan inte finns – som jag först trodde – i jobb som faktureras och pengar som kommer in på kontot. Visst, mina jobb är för det mesta intressanta och roliga. Och visst, att få det hela att flyta ekonomiskt ännu en månad, är absolut en sorts tillfredställelse.

Men den största lyckan, har jag upptäckt, är de icke debiteringsbara timmarna. Friheten att kunna åka hem vid lunch, utan att redovisa och motivera det för någon, och passa ett förkylningshängigt barnbarn. Bygga lite med klossar, läsa en bok och fixa en glasspaus. Det är den största lyckan – och helt obetalbart!

Man ska inte klaga

Bilade i går från Höga Kusten hem till Örebro på sommardäck, de sista tio milen genom en blöt snöstorm.
Vaknar på påskafton med en utsikt som ser ut som ett julkort; gnistrande nyfallen snö, sol och tio grader kallt. Perfekt skidföre. Utemöbelen, liksom trädgårdslandet, vilar under en halv decimeter snö.
Men, biter ihop efter att ha eldat i kakelugnen, druckit morgonkaffet och snabbskottat lite snö. Åker till kontoret. Helt ensam på påskaftonen. Har ett vd-ord och lite annat att skriva.
På en minneslapp bredvid datorn står det: gravad lax, ägg, Västerbottenost, potatis, kaviar.
Kommer på mig själv med att jag har ingenting – absolut ingenting – att klaga på.

Om att vara social

Man är ju ingen entreprenör i Kamprad-klass precis, men drygt sex månader på egna ben är ändå en resa för en gammal lönearbetare.

Är det kul? Ja! Går det bra? Jovars. Har jag lärt mig något? Massor!

En lärdom är att alla sociala medier tillsammans inte är i närheten av att skapa samma ”impact” – och nya uppdrag – som det gamla hederliga personliga mötet. Och förstås, använda det klassiska knepet att göra ett bättre jobb än som förväntas J

När jag tittar på de uppdrag som jag fått hittills, har de följande upphov:

Facebook: Inga.

LinkedIn: Inga.

Hemsidan: Inga.

Bloggen: Inga.

Gamla kontakter: Nästan alla uppdrag.

Nya kunder på rekommendation från gamla nöjda kunder: En handfull.

Visst, sociala medier är ett bra komplement, men grejen är att så ofta som möjligt lämna kontoret, träffa människor och vara social på riktigt. Nästan alltid lika roligt, intressant och belönande. I dag var en sådan dag igen, men lite speciellt var det förstås att jag och fotograf Magnus Wahman träffade vår största kvinnliga olympier genom tiderna, Agneta Andersson. Resultatet kommer i Karlskogahems tidning senare i vår.

Grattis ;

I dag är det semikolonets dag. Hurra!

Skiljetecknen är värda lite uppmärksamhet. De skapades med ett enda syfte: att göra talspråkets rytm och tempo mer begriplig när det skrivs ner för att läsas. Först kom punkten, sedan kommatecknet – och 1515, när boktryckarkonsten fått ordentlig spridning, skapades semikolon 1515 av den italienske typografen Aldo Manuzio.

Om han bara hade vetat. För samtidigt skapade han en nu mer än 500 år gammal källa till irritation bland nitiska språkpoliser. Det är ett vackert tecken och det är lätt att lockas använda det – även om det inte är grammatiskt helt rätt.  

Fast egentligen är det inte så svårt. I Vilhelm Mobergs genombrottsroman ”Sänkt sedebetyg” låter han skollärare Mård reda ut skiljetecknens funktion på detta sätt:

”Dä finns tre stöcken skeljetecken här i världen: Dä lella, dä halvstora och dä stora. Di kallas komma, semmikolen och ponkt. Vid komma ska ni styra er lite, bara lite – så lång tid bara som det tar att blinka en gång. Vid semmikolen ska ni stanna dubbelt så lång tid – eller två blinkningar. Men vid ponkten ska ni styra er och ge er god tid medan ni drar ett helt andetag ur bröstet. Kom ihåg dä, barn, så länge ni lever!”

Ja, så enkelt är det ju. Annars brukar språkvårdare säga att semikolon är mest användbart som skiljetecken mellan två huvudsatser med ett innehållsmässigt samband; när man känner att ett kommatecken är för svagt och en punkt för starkt (såg ni!).

Semikolons starka symbolvärde har också omfamnats av den ideella föreningen Project Semicolon, vars sympatisörer ibland låter tatuera ett semikolon på sig själva. Föreningen grundades i USA av Amy Bleul 2013 – dels för att stötta personer som kämpar mot psykiska sjukdomar, självskadebeteende och självmordstankar, dels för att hedra sin far som led av depression och begick självmord.

Men varför just semikolon? Förklaringen är vacker.

"Semikolon används när en författare hade kunnat avsluta en mening, men väljer att inte göra det. Författaren är du, och meningen är ditt liv."