Grattis ;

I dag är det semikolonets dag. Hurra!

Skiljetecknen är värda lite uppmärksamhet. De skapades med ett enda syfte: att göra talspråkets rytm och tempo mer begriplig när det skrivs ner för att läsas. Först kom punkten, sedan kommatecknet – och 1515, när boktryckarkonsten fått ordentlig spridning, skapades semikolon 1515 av den italienske typografen Aldo Manuzio.

Om han bara hade vetat. För samtidigt skapade han en nu mer än 500 år gammal källa till irritation bland nitiska språkpoliser. Det är ett vackert tecken och det är lätt att lockas använda det – även om det inte är grammatiskt helt rätt.  

Fast egentligen är det inte så svårt. I Vilhelm Mobergs genombrottsroman ”Sänkt sedebetyg” låter han skollärare Mård reda ut skiljetecknens funktion på detta sätt:

”Dä finns tre stöcken skeljetecken här i världen: Dä lella, dä halvstora och dä stora. Di kallas komma, semmikolen och ponkt. Vid komma ska ni styra er lite, bara lite – så lång tid bara som det tar att blinka en gång. Vid semmikolen ska ni stanna dubbelt så lång tid – eller två blinkningar. Men vid ponkten ska ni styra er och ge er god tid medan ni drar ett helt andetag ur bröstet. Kom ihåg dä, barn, så länge ni lever!”

Ja, så enkelt är det ju. Annars brukar språkvårdare säga att semikolon är mest användbart som skiljetecken mellan två huvudsatser med ett innehållsmässigt samband; när man känner att ett kommatecken är för svagt och en punkt för starkt (såg ni!).

Semikolons starka symbolvärde har också omfamnats av den ideella föreningen Project Semicolon, vars sympatisörer ibland låter tatuera ett semikolon på sig själva. Föreningen grundades i USA av Amy Bleul 2013 – dels för att stötta personer som kämpar mot psykiska sjukdomar, självskadebeteende och självmordstankar, dels för att hedra sin far som led av depression och begick självmord.

Men varför just semikolon? Förklaringen är vacker.

"Semikolon används när en författare hade kunnat avsluta en mening, men väljer att inte göra det. Författaren är du, och meningen är ditt liv."