Vanlig dumhet eller självskadebeteende?

Det hela var ju så absurt och märkligt. Här ringer en kille på Servicefinder och erbjuder mig jobb. Första gången stod jag lite olägligt till, på en lobrygga med en motorsåg i ena handen, men han var så förstående.

Han ringde upp mig någon dag senare. Det samtalet missade jag, liksom samtalet dagen därpå. När han ringde igen häromdagen, var han fortfarande lika angelägen om ett samarbete.

– Skriver du till webbplatser? OK, skriver du för magasin, kundtidningar och marknadsföringsmaterial också? Det är ju perfekt! Jag skulle verkligen vilja träffa dig för att diskutera ett samarbete.

Och så bokar vi ett första möte dagen därpå. Men istället för att styra upp hela dagen för det mötet, kanske jag skulle ha stannat upp och reflekterat över den gamla sanningen: När något är gratis, är det du som är varan. Eller den lika sanna varianten: När något är för bra för att vara sant, så är det oftast det.

Jag vill gärna tro att jag är hyfsat snabbtänkt och inte så lättlurad. Nåja, inte sämre än medel i varje fall. Men tio minuter in i mötet - med en kopp kaffe framför mig och det uppmjukande småpratet undanstökat – går det stegvis upp för mig att det är jag som är kunden. Att det är Servicefinder som vill sälja sina tjänster till mig.

Jag protesterar lamt, men möts av retoriska frågor – skulle du inte hinna med fem kunder till på ett år? – och lätt lögnaktiga påståenden efter 15 minuters samtal; Jag märker att du är en social person, så du kommer inte att ha några problem att hitta nya kunder genom oss.

– Men var fick ni tag på mig? Bolagsverket?

Svaret känns inte heller helt sanningsenligt: ”Vi fick ditt namn som ett tips från huvudkontoret”.

Jag får också veta att jag är en av tre i min bransch som ”testas” för samarbetet med Servicefinder mot en fast månadsavgift. Och att jag behöver bestämma mig vid sittande bord.

Det sista var ändå relativt lätt. Även om jag är onödigt snäll i emellanåt, så har jag ändå ett visst mått av självbevarelsedrift.

Så jag sa nej tack, även om jag lämnade mötet fortfarande en smula rusig av de insmickrande frågorna om mina drömska bokprojekt och hur jag bygger upp dramaturgin i en text.

Jag tror jag svarade med att jag alltid försöker berätta en historia som ska vara väldigt svår att lämna halvläst. Men då hade min logiska hjärnhalva redan börjat analysera en helt annan frågeställning: Var det här meningslösa mötet resultatet av ren och skär dumhet från min sida eller är jag så hungrig på bekräftelse att det gränsar till självskadebeteende?

Oavsett vad, så är det nog precis det som är Servicefinders affärsidé.