Grattis ;

I dag är det semikolonets dag. Hurra!

Skiljetecknen är värda lite uppmärksamhet. De skapades med ett enda syfte: att göra talspråkets rytm och tempo mer begriplig när det skrivs ner för att läsas. Först kom punkten, sedan kommatecknet – och 1515, när boktryckarkonsten fått ordentlig spridning, skapades semikolon 1515 av den italienske typografen Aldo Manuzio.

Om han bara hade vetat. För samtidigt skapade han en nu mer än 500 år gammal källa till irritation bland nitiska språkpoliser. Det är ett vackert tecken och det är lätt att lockas använda det – även om det inte är grammatiskt helt rätt.  

Fast egentligen är det inte så svårt. I Vilhelm Mobergs genombrottsroman ”Sänkt sedebetyg” låter han skollärare Mård reda ut skiljetecknens funktion på detta sätt:

”Dä finns tre stöcken skeljetecken här i världen: Dä lella, dä halvstora och dä stora. Di kallas komma, semmikolen och ponkt. Vid komma ska ni styra er lite, bara lite – så lång tid bara som det tar att blinka en gång. Vid semmikolen ska ni stanna dubbelt så lång tid – eller två blinkningar. Men vid ponkten ska ni styra er och ge er god tid medan ni drar ett helt andetag ur bröstet. Kom ihåg dä, barn, så länge ni lever!”

Ja, så enkelt är det ju. Annars brukar språkvårdare säga att semikolon är mest användbart som skiljetecken mellan två huvudsatser med ett innehållsmässigt samband; när man känner att ett kommatecken är för svagt och en punkt för starkt (såg ni!).

Semikolons starka symbolvärde har också omfamnats av den ideella föreningen Project Semicolon, vars sympatisörer ibland låter tatuera ett semikolon på sig själva. Föreningen grundades i USA av Amy Bleul 2013 – dels för att stötta personer som kämpar mot psykiska sjukdomar, självskadebeteende och självmordstankar, dels för att hedra sin far som led av depression och begick självmord.

Men varför just semikolon? Förklaringen är vacker.

"Semikolon används när en författare hade kunnat avsluta en mening, men väljer att inte göra det. Författaren är du, och meningen är ditt liv."

Oumbärligt om Hitler och usla sexskildringar

När Kalle Lind dök upp i SVT:s ”På spåret” tyckte jag han var en himla rolig och kunnig figur. Och en helt ny bekantskap för mig, vilket förmodligen enbart avslöjar stora luckor i min allmänbildning.

Tack vare ”På spåret” har jag nu, sent omsider, upptäckt hans podcast ”Snedtänkt” som sänts sedan hösten 2014 i samarbete med Sveriges Radio. Förmodligen är jag väl sist att hitta den här populärkulturella godbiten, men jag tipsar om den ändå.

Det kanske finns ytterligare någon som inte upptäckt ”Snedtänkt” och helt plötsligt, liksom jag, bjuds på en gigantisk buffé av cirka timslånga program där Kalle Lind – helt utan manus – associerar fritt tillsammans med någon gäst på ämnen som är oerhört nördiga, triviala – och fantastiskt roliga och intressanta.

Vad sägs om djupdykningar i ämnen som Hitlerlitteratur, 70-talets tjejtidningar, mindre bra sexskildringar i litteraturhistorien, B Wahlströms ungdomsböcker, frikyrkopop och konceptkonst? Massor med onödig – och oumbärlig – kunskap!

Nyord eller adekvat svenskt vokabulär

I dag kom den, 2016 års nyordslista från Institutet för språk och folkminnen (www.sprakochfolkminnen.se).

En del ord är både smarta och roliga. Som ”ekodukt”, en bro som håller ihop ekosystemen på ömse sidor om en väg. Eller ”pappafeminist”, män som anammar feministiska ideal efter att ha blivit pappa till en flicka.

Men många ord är bara en smula fantasilösa svenska översättningar som ”fomo” (fear of missing out) för de krakar som blir handlingsförlamade av tanken att missa något roligt och intressant samt det försvenskade ”grindsamhälle” för gated community.

Här finns också ett gäng tidstypiska ord, vars livslängd är tveksam, som ”Dylanmannen”, ”trumpism” och ”pokemad”, det senare för dom som går ut och spelar Pokémon Go.

Jag kan förstå fascinationen över att vårt språk lever och utvecklas. Det är förstås ett hälsotecken. Men jag anar något annat tidstypiskt med det nästan överdrivna intresset för nyord, rädslan över att inte hänga med. Att stå där med halvöppen mun och inte begripa.

Tänk om vi istället skulle vara lika rädda för att glömma bort de ord vi redan har? Den oron är nog mer befogad, tror jag.

Därför skulle jag vilja slå ett slag för gammelorden, de vackra och uttrycksfulla orden som slipats till under århundraden av användning.

Ordkonnässören kan exempelvis uppleva njutningen av att kalla någon, som förtjänar det, för ”abderitisk”, vilket är ett betydligt vackrare ord för att vara enfaldig.

De mindre extremt lagda kan börja med ord som fortfarande lever, om än lite grand i skuggan av nyorden. Smaka exempelvis på ord som ”alldenstund”, ”apparans”, ”amper” eller ”aversion”. Och det finns så många fler! Som ni ser börjar alla mina exempel på bokstaven a, på sajten www.braord.se finns en hel drös gamla fina och kärnfulla ord. Färdiga att tas i bruk igen.

Ja, jag är inte beredd att gå så långt som gamle finansministern Gunnar Sträng som sa: "Jag använder inte utrikiska ord när det finns adekvat svenskt vokabulär"

Men blanda gärna gammelorden med nyorden, det kan bli riktigt fint!